British Pre-Raphaelite Painter, 1833-1898 English painter and decorative artist. He was the leading figure in the second phase of the Pre-Raphaelite movement. His paintings of subjects from medieval legend and Classical mythology and his designs for stained glass, tapestry and many other media played an important part in the Aesthetic Movement and the history of international Symbolism.  Related Paintings of Sir Edward Coley Burne-Jones :. | The Magic Circle | Merlin and Nimue | The Garden of the Hesperides | Day | Phyllis and Demophoon |
Related Artists:
Benjamin Samuel Bolomey
painted Portrait of Wilhelmina of Prussia (1751-1820), Princess of Orange in 18th century
Carnicero, Antonio
Spanish, approx. 1748-1814 Painter and draughtsman, son of Alejandro Carnicero. He arrived at the Court in Madrid with his father in 1749 and took part in the competitions held by the Real Academia de S Fernando, winning second prize in 1769 with the Coronation of Alfonso XI and Queen Mary in the Monastery of Huelgas de Burgos (Madrid, Real Acad. S Fernando, Mus.). In 1760 he won a scholarship to Rome, subsequently winning prizes from the Accademia di S Luca. On his return to Madrid in 1766 he worked as a portrait painter, producing works such as the portrait of Do?a Tomasa de Aliaga, Widow of Salcedo (Madrid, Prado). In 1788 he was elected an honorary member of S Fernando. Under the protection of the Spanish prime minister, Manuel Godoy, Prencipe de la Paz, whom he painted on several occasions , and after painting the portraits of Charles IV and Maria Luisa (both Madrid, Monasterio de la Encarnacien), he was appointed Pintor de Cemara in 1796. In 1798 he applied unsuccessfully for the post of drawing-master to the Prince of Asturias, the future Ferdinand VII, although by 1806 he was teacher of the Infante Princes. He was a refined draughtsman and prepared illustrations for the editions of Cervantes's El ingenioso hidalgo Don Quixote de la Mancha published by the Real Academia Espa?ola (Madrid, 1780; 1782). He also made the drawings for the handsome engravings (Madrid, Calcografra N.) of the Real Picadero (Royal Riding School). In addition to his portraiture, which displays a talent for realism and wit, although at times combined with slightly garish colours, Carnicero executed attractive and descriptive costumbrista paintings, depicting everyday life, popular gatherings and hunting scenes, for instance Duck Shooting on the Albufera, Valencia
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.